Att prata är det skönaste som finns, speciellt när man vet att det blir bättre av de.

Jag och min pojkvän pratade ut lite i fredags, vilket var det skönaste på länge. Kändes som att han verkligen lyssnade. Jag fick säga de jag tyckte och kände och han bara lyssnade, vilket var bra för att han behövde höra de jag sa. 

 

Allt som har hänt de senaste året mellan mig och han har varit en berg-och-dalbana.

Nu börjar han snack om att han vill flytta tillbaka hit från stockholm, grejen är att jag vet inte om jag är redo för det igen.

Hur vet man det egentligen?

Tänk om det händer samma sak igen, och igen osv. Jag vill inte de. Jag vill verkligen att de ska funka nu, jag vill att detta är sista gången som han flyttar hit.

Älskar honom så in i bomben, och vill att de ska vara vi för evigt.

Det kanske går för fort igen?

Men hur snabbt är för fort? Jag menar om man verkligen älskar varandra borde de väll inte spela någon roll?

 

Jag saknar Lisa så mycket, det var kanske visserligen jag som gjorde felet men jag har försökt att rniga och då hon inte vill svara så har jag smsat och bett om ursäkt och frågat om vi kan prata om det. Men hon verkar inte vilja.

Det konstigaste med de hela är att jag smsade henne grattis på hennes födelsedag (det här var efter bråken) och hon svarade tack.

När de sen var min tur att fylla år, en månad senare så smsade hon grattis på födelsedagen. Jag vet liksom inte hur hon vill ha de. Vad är grejen liksom?

 

Den som lever får se, kanske får vi upp kontakten igen, kanske inte.